Sanpoppos och sol i San Martin

Efter allt regn är några timmar av sol helt fantastiskt!

Jag jobbar min sista vecka med Luca som mentalt redan är hemma i Vermont och jag försöker lära mig alla leriga stigar och träffa de vittnen vi inte hann träffa förra vändan. Igår var vi hemma hos en 85-årig man som brukar vara svår att få tag på eftersom han oftast är ute och jobbar på sitt majsfält Han undrade hur det var i våra länder, behöver gamlingar som han ge sig ut på fältet?
Vår bekrivning av svenskt respktive amerikanskt pensionssystem var inte särskilt uttömmande och det känndes märkligt att ens försöka bekriva det i relation tills hans bekymrade uppsyn när han beklagade sig över att förra skörden bara gett tre säckar majs. För att ge oss en bild av hur hans krafter svikit honom förklarade han att han innan kunnat äta 10-12 tortillas i taget och nu bara orkar 2-3 atycken. Jag orkar nog max fem när jag är på topp och typ en när jag är magsjuk men jag har å andra sidan inte 85 års erfarenhet...

Dock har jag hittills lyckats undvika det som hela San Martin i dag doftar av; rostade sanpoppos. Det är någonslags myra, tror jag, som man rostar och äter. Jag kom undan med att jag är vegetarian när vi förra veckan blev erbjudna några insektslik till efterätt men bara lukten, som ligger som giftig gas över San Martin, får mig att må lite illa.
(Det finn en bild på dem i bildspelet)