Asociacón de Ciegos para la Cultura y el Deporte

Efter en intervju med ombudsmannen för mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder år jag en lista på kontakter till olika synskadeorganisationer runt om i Guatemala. ACCD (föreningen av blinda för kulturen och idrotten) svarar snabbt på mailet jag skickar för att fråga om någon har möjlighet att träffa mig. Klockan är halv sex på kvällen när jag ringer på den stora garageporten. Kvinnan som öppnar har ett barn på höften och presenterar sig som Gabriels fru - Milli. Hon skrattar och säger att den lille är för liten för att hälsa men senare får jag veta att barnet heter Angel Gabriel men alla kallar honom “tjockisen”.

Gabriel är inte hemma än och Milli ursäktar sig men säger att hon måste öva med sin teatergrupp. Jag följer henne genom garaget in på en lummig innergård och in bakom ett draperi. Då förstår jag att teatergruppen “Camino hacia la luz”, som på spanska betyder “väg mot ljuset” inte är vilken teatergrupp som helst utan består av personer med synnedsättningar. Medan jag väntar på att Gabriel ska komma hem får jag se på när det övar inför morgondagens framträdande. Det är en modern version av Rödluvan som utspelar sig här i Guatemala. Det är otroligt duktiga!

Efter någon timme kommer Gabriel hem och vi lämnar teatergruppen och slår oss ner i soffan i vardagsrummet. Jag ber honom berätta om organisationen han är ordförande i. Vi är en ung organisation, säger han. Vi började i juli 2008 och idag är de cirka 35 medlemmar som alla är aktiva på olika sätt i verksamheten. Filosofin bakom rörelsen är att ändra på bilden av synskadade som passiva och oförmögna. De har ingen ideologi eller uttalad politik och som namnet avslöjar ägnar de sig främst ät sport och kultur. På lördagarna spelar de goalball på en cementplan vid skolan för blinda och döva.

För ett par veckor sedan var ett lag från ACCD i Costa Rica och spelade schack och vann första pris! Gabriel berättar också hur 32 synskadade tillsammans besteg en av Guatemalas många vulkaner. De är modiga och deras arbete imponerar mig. Särskilt med tanke på att de är helt utan ekonomiskt stöd. Resan till Costa Rica finansierades av ett företag som sponsrade dem och på samma sätt söker de bidrag för varje aktivitet de gör. Deras kontor, teaterlokal och samlingsplats och allt annat en förening behöver är här hemma hos Gabriel, Milli och tjockisen.

Om ett par veckor arrangerar de en sångtävling där de bjuder in synskadade från hela Centralamerika för att tävla. De ska hålla till i konservatoriet i Guatemala City och både lokal och reklam på nationell TV har de fått som sponsring. Mycket energi går åt till att hitta finansiering för alla delar av evenemanget. Det finns en större organisation i Guatemala som finansieras av ett natinellt lotteri men de ger inga pengar till ACCD. Deras fokus ligger främst på saker som i ett land som Sverige tillhandahålls av staten, som sjukvård, utbildning och rehabilitering.

Det finns många organisationer som samlar synskadade och trots det bildade de en ny för att fokusera på det som är roligt här i livet. Jag frågar Gabriel varför det är viktigt att organisera sig. Jag kan göra allt, säger Gabriel. Jag kan arbeta, studera eller göra ingenting men tillsammans med andra har vi fler möjligheter att visa för andra att vi finns!

Bosättare, apartheid och motstånd

Det är som en liten mobil snurrar runt i mitt huvud. I mobilen hänger det en amerikans bosättare, en uppgiven borgmästare och en arg nunna. Det är inte riktigt utrett vad som är vad, vem som har rätt eller vad jag ska tycka. Ta det som det är.

Resan mot det heliga landet började med SLs nattrafik 02:42 i torsdagsmorse. Vi temade upp med de andra soon to be-ickevåldstränarna vid 5 på Arlanda och äntligen var vi på väg! Allt flöt på tills vi kom till flygplatsen i Israel då hela apartheidgrejen drog igång. Det tog oss över två timmar att komma igenom säkerhetskontrollen, eller rättare sagt för mig som inte varit i Israel tidigare, inte bär slöja, är född i Sverige och ser svennig ut tog det en halvtimme. Utländskt efternamn, sjal, osvennigt utseende eller många Israelstämplar i passet sedan tidigare innebar förhör i “arabrummet”. Trötta och frustrerade kom vi till slut ut från flygplatsen och kunde bege oss mot Jerusalem.

Anledningen att vi är här är att lära oss om konflikten, träffa olika sidor och förstå vad som händer utifrån den ickevåldsteori som vi har med oss från kurserna i Sverige.



Igår var vi i Hebron på västbanken. Spänningar mellan israeler och palestinier finns över hela landet men är som mest koncentrerade i Hebron där judar har tagit över palestiners hus och trakasserar dem bland genom att kasta sopor, flaskor med kiss och kokande vatten från sina fönster på andra och tredje våningen ner på bazargatan. Israelisk militär har satt upp kontrollstationer över hela staden för att kontrollera palestinier. De har spärrat av en av de största affärs gatorna för att slå sönder den lokala ekonomin. Samtidigt som bosättare ger sig på palestinska barn på väg till förskola och skola bara något kvarter därifrån.



I min fina ickevåldsgrupp är vi en skön blandning av kristna, ateister, muslimer och lite av varje. Muslimer får inte komma in i synagogan i Hebron där man kan kolla på Abraham och Saras gravar utan kan kolla på dem från mosken som ligger på andra sidan (hur det kommer sig är en annan historia) så när vi andra gick till synagogan gick muslimerna till moskén. För att komma in i moskén blir man genomsökt av israeliska militärer, alltså 20-åriga fascistkids, som trakasserar och jiddrar med alla som ska in inklusive våra ickevåldsmuslimer. Vad vi får höra när vi återsamlas är hur militären kallat dem fula ord och riktat sina vapen mot ett fyra-årigt barn.

Mitt i Hebrons kaos träffar vi Paulette som går rakt in i mitt hjärta. Hon är en liten gråhårig franciskanersyster, jag skulle gissa på 60+, som är utskickad av Christian Peacemaker Teams för att finnas närvarande och verka för fred mellan de olika grupperna. Vi sitter ner i ring och hon berättar om hur Hebron utsatts för Israelernas förtryck och hur hon och de andra i teamet går emellan när de kan för att i den mån det är möjligt hindra övergreppen på den palestinska befolkningen. Förutom direkta ingripanden i våldssituationer ägnar de sig åt att dokumentera demonstrationer eller andra konfrontationer mellan militär eller bosättare och palestinier. Informationen de samlar använder de för att sprida till omvärlden för att få stopp på vad som pågår i Hebron.

Vi går upp på takterassen, På huset bredvid över en grupp militärer anfall, de rullar sedan runt och skriker. Man ser tydligt klickar av nya byggnader där israeler bosatt sig och Paulette pekar ut var Israeler kastat ut palestinska familjer och själva flyttat in. Hon säger att hon kanske verkar glad men egentligen är hon vansinnig.

Hittills har vi dessutom träffat palestinier som kämpar för att den gigantiska mur som delar västbanken från Israel inte ska skilja dem från deras land, en judisk bosättare som försvarar de olagliga ockupationer av palestinsk mark som pågår på västbanken och ätit middag hos palestinsk familj utanför Betlehem. De får fortsätta att snurra runt i mitt huvud lite till.

Fredscomeback!

Nu är jag hemma i Sverige sedan slutet av januari, pluggar vidare på psykologprogrammet men kan inte hålla mig borta från freden. I augusti bärjade jag, tillsammans med 14 andra fredsivrare, utbilda mig till ickevåldstränare i ett samarbete mellan Kristna Fredsrörelsen och studieförbundet Bilda. Vi har blivit drillade i olika ickevåldsteorier, fått lära oss hur man håller workshops och kommer i januari vara klara ickevåldstränare.

Men för att riktigt få känna på och se hur ickevåld kan ta sig utryck bär det på torsdag av till Jerusalem där vi ska få lära oss mer om konflikten och ickevåld i verkligheten.

Därför återupplivar jag min gamla fredsblogg från Guatemala och tänker skriva om det vad jag får vara med om i det heliga landet.

Paz y justicia!

Mars i Xesiguan

Jeff ska på semester och jag får möjligheten att fylla hans plats och åka tillbaka till Rabinal för några dagar.
Byn är sig lik. Man kan fortfarande köpa Guatemalas godaste chocobananos, fryst banan med choklad på, för 2Q vid marknaden, titta på action eller porr på bion där själva filmen kostar lika mycket som att gå på toaletten eller spana i Rios Montts hatt på muséet.Det är fantastiskt att träffa “våra” vittnen igen. I Plan de Sanchez, som har fått sitt fall prövat i interamerikanska domstolen, ska de bygga en kyrka på platsen där massakern ägde rum. majsskörden är nästan klar och barnen har lov i ett par veckor till. De första veckorna i januari pågår ett maya-väderprognos-mini-år. John Pohlman kan slänga sig i väggen för är man bara hyfsat uppmärksam 18 dagar i januari så har man koll på vädret resten av året. Efter två dagar i Plan de Sanchez traskar vi ner för berget. Marcos har en prylbögsklocka med ungefär en miljard funktioner. Jag faller direkt för höjdmätaren och känner mig som fem år när jag en gång i minuten frågar på vilken höjd vi är. På 20 minuter har vi gått 300 minuter nedför och en och en halv timme senare i samma lutningstakt är vi Xesiguan. Det är min sista medföljningsdag och jag är tillbaka där jag började i mars, hos barnet vi nästan rövade bort och hennes trevliga mamma Rosa. Jag har aldrig varit med om ett Xesiguan där inte solen bränt och min skepticism inför mayametrologerna växer när molnen hopar sig och de säger att denna förmiddag ska förutspå vädret under en av Guatemalas varmaste månader, nämligen mars.

Majsklumpar och kyrkofyllerister

Runt jul är det lite ont om människorrättsaktivister att medfölja. Som tur är dumpades min gamla region, där vi medföljer vittnen till folkmordet, på stadsteamet så vi passade på att besöka dem nu när det ändå inte händer något inne i stan.

Inte för att det händer så mycket på landet heller. Men jul är det.
Kvinnorna som bor högst upp respektive längst ner i en oändligt lång och brant backe hade tillfrisknat efter att båda två ha stukat fötterna. Nu kan de träffas igen.
Familjen vi sover hos hade införskaffat en sjungande julgran. Fem på morgonen, innan ens tortillasmeten blivit mald, startar de första falska tonerna och letar sig in i fredsobservatörernas öron där de ligger på sina liggunderlag på vardagsrumsgolvet. Oh, vad det är fint med jul.

På julafton var vi hembjudna att äta tamales hos ett par som är vittnen i folkmordsprocessen. Tamales är i princip samma smet som man gör tortillas av. Fast man blandar den med kryddor och kokar den i tre omgångar innan man virar in den i blad ihop med en köttbit och kokar en sista gång.

Innan julmiddagen hälsade vi på några andra vittnen jag inte träffat på fem månader, F log och visade sina tre tänder och frågade glatt om vi ville se hans nacimiento. Det ville vi så klart, framförallt för att få reda på vad en födelse kunde innebära. Bland blinkande lampor och rökelse låg det lilla jesusbarnet. På något sätt påminde den om julkrubban i det ytterbrinkska hemmet där Obelix brukar infinna sig bland snödrivorna och julfigurerna. Inte helt homogen helt enkelt.


Sen försökte jag och Aron se oberörda ut medan F höll ett förmaningstal för sin son om att han inte skulle supa för mycket. Jag undrade lite försiktigt vart sonen, hans fru och barnet i knytet på ryggen, skulle gå med tanke på att byn är en håla med två små affärer, en skola och en skabbig sjukstuga som centrum. F förklarade att resten av hans familj skulle till kyrkan för att fira julnatten bland fyllon och smällare.

Vi traskade vidare och tillbringade en lugn kväll i det rökiga köket hos M och D där jag mirakulöst lyckades smussla över min köttklump till Arons tamal utan att någon märkte något. På juldagen liftade vi tillbaka mot Guate med fantastisk utsikt.

Finca Nueva Linda

Vi har åkt buss i fem timmar från huvudstaden när Fabi vinkar till mig att det är dags att gå av. När bussen dragit vidare och dammolnet lagt sig ser jag att vi står mitt i ett litet samhälle mitt på vägen.

Sedan 2003 ockuperar före detta arbetare från storgodset marken kring vägen där man svänger in på godset. Anledningen är att Hector Réyes som tidigare var ledare för arbetarna på godset försvann mystiskt 2003. Det är oklart av vilken anledningen men man misstänker att godsägaren är ansvarig för försvinnandet.


Acoguate har medföljt arbetarna sedan 2006 med regelbundna besök i den lilla byn av hyddor som är uppradad på båda sidor av vägen. Eftersom det är mitt första besök får jag en guidad tur. “Katten”, som har de första gröna ögonen jag sett på någon vi medföljer, förklarar hur de lägger ut kartonger på kvällen och visar hur en hel familj får plats på golvet i hyddan. Fyra grupper roterar och bor en vecka i taget i den provisoriska byn.

Jag tänker på när jag var i flyktingläger i Algeriet 2004 för att besöka västsaharier i exil. Parollerna är desamma hos männen utanför Fincan.

“Vi bor här tills vi får se rättvisa skipas”

De använder sina egna kroppar som en manifestation i hur orättvisa fortfarande råder. Det absurda i att leva provisoriskt i över 5 år, eller som i västsaharas fall snart 34 år, blir en bild av det absurda i att människor bara kan försvinna eller ett land kan förbli ockuperat utan internationella interventioner. Jordockupationen skiljer sig dock från de flesta genom att de egentligen inte vill ha marken de ockuperar utan rättvisa.


Man samlar gruppen av människor som den här veckan ägnar sig åt ockupationen under ett skuggigt träd. Jag presenterar mig och får ett litet hyllningstal för att jag kommer och visar solidaritet genom att medfölja i deras kamp. Mitt försök att återgälda hyllningarna till de som bättre förtjänar de faller lite platt på grund av bristande fallenhet för smöriga tacktal men när de börjar applådera oss tar både jag och Fabi i för att visa vilka det är som förtjånar både brandtal och jubel.

Mer om fallet:

http://www.krf.se/fredstjanst/guatemala_060616.asp

Som en roadmovie med MRtema

Jag trodde att världen runt omkring mig aldrig skulle sluta skaka efter att förra veckan medföljt Mario som jobbar för en organisation som ordnar med utgrävningar av massgravar. Under den skumpigaste veckan i mitt liv besökte vi både familjer som väntar på utgrävning eller begravning av en försvunnen familjemedlem och åklagarmyndigheten som sköter tillstånd och anmälningar.

Jag och Helena åkte med för att organisationen har utsatts för hot och Mario kände sig tryggare med två gringas i baksätet på pick-upen. Jag har blivit flyttat från Rabinal och gruppen som medföljer vittnen på landsbygden till Guatemala City och följeslagande av människorätts organisationer. Istället för att gå genom majsfält för att besöka samma familjer var fjortonde dag får vi nu kortare uppdrag med olika personer och organisationer.

Vi besökte en grupp syskon, som fått sitt pappa utgrävd, för att planera hur man ska ordna med begravningen. Det är inte helt lätt att koordinera tillstånd från åklagarmyndigheten med den utspridda syskonskaran och det muttras och gnälls en del om hur det ska ordnas med firandet med så kort varsel. Då berättar Mario att hans egen pappa är försvunnen sedan inbördeskriget och att om han någonsin fick reda på var kroppen fanns skulle han fira, men hur många tamales, majsblobbar kokade i blad, man kan bjuda grannarna på inte är det som räknas. Senare i bilen berättar han för mig och Helena hur hans pappa försvann när han bara var tre och hur han först långt senare förstod hur försvinnandet hängde samman med pappans fackliga engagemang och militärens utplåning av Guatemalas sociala rörelse.



Jag får se en annan del av människorättsarbetet än när jag jobbade i Rabinal. Det känns absurt att bo på hotell med pool och dinosaurier. eller som nära mexikanska gränsen där det finns en vapenaffär i hotellobbyn, när man besöker folk som inte har el eller en skola inom en timmes vandringsavstånd. Samtidigt som det är förutsättningar för arbetet med utgrävningarna som är en del i en process som ska ge ursprungsfolket upprättelse för den materiella och emotionella skada som folkmordet innebar.



Idag var jag för första gången och hälsade på några av de 33 fackaktivisterna som campar på torget efter att de fick sparken under mystiska omständigheter i våras. Det är inte så mycket som har förändrats sedan Marios pappa försvann i november -82 men jag blir glad när jag får höra att de har stöd från Sverige.