Att ta sig till Guatemala kan vara svårare än det borde.

Min skabbiga American Airlines biljett innebar dels ett läskigt byte av flygplats i New York som även utan 35 kilo packning skulle skrämma mig och dels en nio timmars väntan i Miami mitt i natten. Men den oron var ju helt i onödan när flyget från Köpenhamn till New York blir mer och mer försenat och till slut inställt.
Så istället för en flygplansbänk i Miami där någon illasinnad person designat armstöd mitt i bänkarna för att hindra hippies som mig från att få sin skönhetssömn bor jag på ett flashigt hotell i Köpenhamn med badkar och trådlöst nät. Efter ett morgonplan till Frankfurt och sen en trevlig resa över havet brevid en danska med rötter i Brittiska Guyana som bygger behåar kommer jag till slut till alla flygplatsers Gehenna, Miami.
Det börjar redan när man måste stå i kö för att bli kollad av passkillarna, som ALLTID är just killar med latinopåbrå som ställer tokmystiska frågor. De försöker göra en förvirrad genom att prata var tredje ord spanska och utan att riktigt märka hur det gick till har de lyckats plocka fingeravtryck och ögonscanning samtidigt som de försöker vara lite trevligt lustiga. Dock med tydliga regler för vem som får ska skratta åt vem. När jag försökte vara lustig tillbaka över att jag fyllt i min tulldeklaration på tyska var det lite som när mamma inte ville ha en sked till kaffet på SJ med förklaringen att hon kunde hoppa efter, ingen reaktion.
Sedan kommer prövning nr 1, incheckningen. Efter en timma i kö och 30 centimeter från mitt boardingpass vägrar bruden bakom disken ge min lappen eftersom jag inte har någon hembiljett. Jag försöker förklara att det är min hembiljett vilket var helt fel strategi då jag inte har uppehållstillstånd i Guate. Efter lite jiddrande byter jag taktik och gräver fram ett urgammalt KRF-mail i min laptop där det står att jag ska åka hem i november. Det är ju på inget sätt sant men det funkade tydligen bättre än sanningen och jag andas ut och tar mig vidare mot gaten. Min teori är att det finns ett internt system med hemliga tecken som används mellan personalen på Miami flygplats för att indikera på folks boardingpass att de är skummisar. För när kom till säkerhetskontrollen är det en liten flygplatstant som är mycket angelägen om att jag inte ska stå i kön utan gå i en speciell fil. Vid slutet av min alldeles egna kö är det en gigantisk amerikansk man som lägger mina tillhörigheter i röda backar, istället för gråa som alla de andra, och visar mig in i ett litet bås där jag blir puffad med luft. Det kunde ha känts lite glamouröst, typ som den där tjejen som går över ett fläktutsläpp så att hennes röda kjol blåser upp men det är inte riktigt läge för Hollywoodassociationer. Sen får jag stå i ett litet glasrum samtidigt som den gigantiska mannen samlar ihop mina tillhörigheter. Utsläppt från båset får jag sitta på en stol och snällt se på när han stoppar ner vita papperscirklar i först min Kånken och sedan i min tygkasse för att scanna de små papperscirklarna i en maskin. Tydligen hittar han inte vad han letar efter och när jag frågar vad han gjorde får jag ett mycket svagt mummelsvar. På maskinen sitter det roliga klistermärken om att den är testad vilket innebar att inget radioaktivt material ska läcka ut. Det var ju tur.
Nu återstår bara sista etappen till Guate City och jag ber till högre makter att mitt bagage som jag inte sett sen igår i Köpenhamn kommer med samma flyg som mig och att det mystiska varningssystemet, flygpersonal emellan, inte är internationellt.