Focault ger mig hopp!

Idag har vi mest rest. Vilket till en början innabar tre timmar i trång minibuss brevid en överförfriskad medelålders man som ingen dissighet i världen verkade bita på. Amanda beskrev det som att hon, som hade turen att sida på andra sidan om mig, hade hört hur han med alla tänkbara medel försökte söka kontakt med mig. Hon använde sig av "sova räv"-taktiken och lyckades på det sättet komma undan den sociala terrorn. Min strategi var att envist försöka lyssna på heliga familjen i P1 (mycket bra program!) och svara med max en stavelse i taget på diverse frågar om olika länder i Europa eller om jag ville dricka läsk med honom när vi kom fram.
Till slut hamnade vi i alla fall på en riktig buss med ett överflöd av utrymme, total avsaknad att sliskiga män och dessutom majskolvar. Så nu är vi i Guatemala City till i morgon då vi ska göra samma resa tillbaka. Till min totala förtjusning hittade jag tre brev när jag kom hit, lycka!

Sarah som jag ska jobba med de kommande dagarna (h:et kan bli avgörande) och som precis kommit hit verkar dock inte finnas i Mangohuset. Så för att stilla min nyfikenhet har jag snokat lite i hennes matkorg i köket, bara kex och örte, ganska intetsägande men inget kött i alla fall. Men kors och tvärs i rummet där jag brukar sova (lika opasserbart som i "Alfons lär sig knyta"-boken) hänger hennes kläder på tork, dessutom ganska randiga eller prickiga kläder och i bokhögen brevid henns säng såg jag ett exemplar av Focault på tyska, så jag känner mig lugn!