Jag trodde att världen runt omkring mig aldrig skulle sluta skaka efter att förra veckan medföljt Mario som jobbar för en organisation som ordnar med utgrävningar av massgravar. Under den skumpigaste veckan i mitt liv besökte vi både familjer som väntar på utgrävning eller begravning av en försvunnen familjemedlem och åklagarmyndigheten som sköter tillstånd och anmälningar.
Jag och Helena åkte med för att organisationen har utsatts för hot och Mario kände sig tryggare med två gringas i baksätet på pick-upen. Jag har blivit flyttat från Rabinal och gruppen som medföljer vittnen på landsbygden till Guatemala City och följeslagande av människorätts organisationer. Istället för att gå genom majsfält för att besöka samma familjer var fjortonde dag får vi nu kortare uppdrag med olika personer och organisationer.
Vi besökte en grupp syskon, som fått sitt pappa utgrävd, för att planera hur man ska ordna med begravningen. Det är inte helt lätt att koordinera tillstånd från åklagarmyndigheten med den utspridda syskonskaran och det muttras och gnälls en del om hur det ska ordnas med firandet med så kort varsel. Då berättar Mario att hans egen pappa är försvunnen sedan inbördeskriget och att om han någonsin fick reda på var kroppen fanns skulle han fira, men hur många tamales, majsblobbar kokade i blad, man kan bjuda grannarna på inte är det som räknas. Senare i bilen berättar han för mig och Helena hur hans pappa försvann när han bara var tre och hur han först långt senare förstod hur försvinnandet hängde samman med pappans fackliga engagemang och militärens utplåning av Guatemalas sociala rörelse.
Jag får se en annan del av människorättsarbetet än när jag jobbade i Rabinal. Det känns absurt att bo på hotell med pool och dinosaurier. eller som nära mexikanska gränsen där det finns en vapenaffär i hotellobbyn, när man besöker folk som inte har el eller en skola inom en timmes vandringsavstånd. Samtidigt som det är förutsättningar för arbetet med utgrävningarna som är en del i en process som ska ge ursprungsfolket upprättelse för den materiella och emotionella skada som folkmordet innebar.
Idag var jag för första gången och hälsade på några av de 33 fackaktivisterna som campar på torget efter att de fick sparken under mystiska omständigheter i våras. Det är inte så mycket som har förändrats sedan Marios pappa försvann i november -82 men jag blir glad när jag får höra att de har stöd från Sverige.
Inlägg
