Asociacón de Ciegos para la Cultura y el Deporte

Efter en intervju med ombudsmannen för mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder år jag en lista på kontakter till olika synskadeorganisationer runt om i Guatemala. ACCD (föreningen av blinda för kulturen och idrotten) svarar snabbt på mailet jag skickar för att fråga om någon har möjlighet att träffa mig. Klockan är halv sex på kvällen när jag ringer på den stora garageporten. Kvinnan som öppnar har ett barn på höften och presenterar sig som Gabriels fru - Milli. Hon skrattar och säger att den lille är för liten för att hälsa men senare får jag veta att barnet heter Angel Gabriel men alla kallar honom “tjockisen”.

Gabriel är inte hemma än och Milli ursäktar sig men säger att hon måste öva med sin teatergrupp. Jag följer henne genom garaget in på en lummig innergård och in bakom ett draperi. Då förstår jag att teatergruppen “Camino hacia la luz”, som på spanska betyder “väg mot ljuset” inte är vilken teatergrupp som helst utan består av personer med synnedsättningar. Medan jag väntar på att Gabriel ska komma hem får jag se på när det övar inför morgondagens framträdande. Det är en modern version av Rödluvan som utspelar sig här i Guatemala. Det är otroligt duktiga!

Efter någon timme kommer Gabriel hem och vi lämnar teatergruppen och slår oss ner i soffan i vardagsrummet. Jag ber honom berätta om organisationen han är ordförande i. Vi är en ung organisation, säger han. Vi började i juli 2008 och idag är de cirka 35 medlemmar som alla är aktiva på olika sätt i verksamheten. Filosofin bakom rörelsen är att ändra på bilden av synskadade som passiva och oförmögna. De har ingen ideologi eller uttalad politik och som namnet avslöjar ägnar de sig främst ät sport och kultur. På lördagarna spelar de goalball på en cementplan vid skolan för blinda och döva.

För ett par veckor sedan var ett lag från ACCD i Costa Rica och spelade schack och vann första pris! Gabriel berättar också hur 32 synskadade tillsammans besteg en av Guatemalas många vulkaner. De är modiga och deras arbete imponerar mig. Särskilt med tanke på att de är helt utan ekonomiskt stöd. Resan till Costa Rica finansierades av ett företag som sponsrade dem och på samma sätt söker de bidrag för varje aktivitet de gör. Deras kontor, teaterlokal och samlingsplats och allt annat en förening behöver är här hemma hos Gabriel, Milli och tjockisen.

Om ett par veckor arrangerar de en sångtävling där de bjuder in synskadade från hela Centralamerika för att tävla. De ska hålla till i konservatoriet i Guatemala City och både lokal och reklam på nationell TV har de fått som sponsring. Mycket energi går åt till att hitta finansiering för alla delar av evenemanget. Det finns en större organisation i Guatemala som finansieras av ett natinellt lotteri men de ger inga pengar till ACCD. Deras fokus ligger främst på saker som i ett land som Sverige tillhandahålls av staten, som sjukvård, utbildning och rehabilitering.

Det finns många organisationer som samlar synskadade och trots det bildade de en ny för att fokusera på det som är roligt här i livet. Jag frågar Gabriel varför det är viktigt att organisera sig. Jag kan göra allt, säger Gabriel. Jag kan arbeta, studera eller göra ingenting men tillsammans med andra har vi fler möjligheter att visa för andra att vi finns!