Bosättare, apartheid och motstånd

Det är som en liten mobil snurrar runt i mitt huvud. I mobilen hänger det en amerikans bosättare, en uppgiven borgmästare och en arg nunna. Det är inte riktigt utrett vad som är vad, vem som har rätt eller vad jag ska tycka. Ta det som det är.

Resan mot det heliga landet började med SLs nattrafik 02:42 i torsdagsmorse. Vi temade upp med de andra soon to be-ickevåldstränarna vid 5 på Arlanda och äntligen var vi på väg! Allt flöt på tills vi kom till flygplatsen i Israel då hela apartheidgrejen drog igång. Det tog oss över två timmar att komma igenom säkerhetskontrollen, eller rättare sagt för mig som inte varit i Israel tidigare, inte bär slöja, är född i Sverige och ser svennig ut tog det en halvtimme. Utländskt efternamn, sjal, osvennigt utseende eller många Israelstämplar i passet sedan tidigare innebar förhör i “arabrummet”. Trötta och frustrerade kom vi till slut ut från flygplatsen och kunde bege oss mot Jerusalem.

Anledningen att vi är här är att lära oss om konflikten, träffa olika sidor och förstå vad som händer utifrån den ickevåldsteori som vi har med oss från kurserna i Sverige.



Igår var vi i Hebron på västbanken. Spänningar mellan israeler och palestinier finns över hela landet men är som mest koncentrerade i Hebron där judar har tagit över palestiners hus och trakasserar dem bland genom att kasta sopor, flaskor med kiss och kokande vatten från sina fönster på andra och tredje våningen ner på bazargatan. Israelisk militär har satt upp kontrollstationer över hela staden för att kontrollera palestinier. De har spärrat av en av de största affärs gatorna för att slå sönder den lokala ekonomin. Samtidigt som bosättare ger sig på palestinska barn på väg till förskola och skola bara något kvarter därifrån.



I min fina ickevåldsgrupp är vi en skön blandning av kristna, ateister, muslimer och lite av varje. Muslimer får inte komma in i synagogan i Hebron där man kan kolla på Abraham och Saras gravar utan kan kolla på dem från mosken som ligger på andra sidan (hur det kommer sig är en annan historia) så när vi andra gick till synagogan gick muslimerna till moskén. För att komma in i moskén blir man genomsökt av israeliska militärer, alltså 20-åriga fascistkids, som trakasserar och jiddrar med alla som ska in inklusive våra ickevåldsmuslimer. Vad vi får höra när vi återsamlas är hur militären kallat dem fula ord och riktat sina vapen mot ett fyra-årigt barn.

Mitt i Hebrons kaos träffar vi Paulette som går rakt in i mitt hjärta. Hon är en liten gråhårig franciskanersyster, jag skulle gissa på 60+, som är utskickad av Christian Peacemaker Teams för att finnas närvarande och verka för fred mellan de olika grupperna. Vi sitter ner i ring och hon berättar om hur Hebron utsatts för Israelernas förtryck och hur hon och de andra i teamet går emellan när de kan för att i den mån det är möjligt hindra övergreppen på den palestinska befolkningen. Förutom direkta ingripanden i våldssituationer ägnar de sig åt att dokumentera demonstrationer eller andra konfrontationer mellan militär eller bosättare och palestinier. Informationen de samlar använder de för att sprida till omvärlden för att få stopp på vad som pågår i Hebron.

Vi går upp på takterassen, På huset bredvid över en grupp militärer anfall, de rullar sedan runt och skriker. Man ser tydligt klickar av nya byggnader där israeler bosatt sig och Paulette pekar ut var Israeler kastat ut palestinska familjer och själva flyttat in. Hon säger att hon kanske verkar glad men egentligen är hon vansinnig.

Hittills har vi dessutom träffat palestinier som kämpar för att den gigantiska mur som delar västbanken från Israel inte ska skilja dem från deras land, en judisk bosättare som försvarar de olagliga ockupationer av palestinsk mark som pågår på västbanken och ätit middag hos palestinsk familj utanför Betlehem. De får fortsätta att snurra runt i mitt huvud lite till.