¿Hur går det egentligen med din spanska?

Kristin frågade mig häromdagen hur min spanska är efter fyra månader i Guatemala. Med tanke på att jag hittills bara arbetat med amerikaner har jag vidareutvecklat min förmåga att prata flera språk på en gång med några ord av varje, men kanske inte alltid pratat så mycket spanska... Idag har vi till exempel diskuterat en del hur det kommer sig att vi sen igår inte har något vatten i vår pila, typ diskbänk av cement med behållare för vatten eftersom det kommer vatten ur kranen bara ett par timmar per dag. Den huvudmisstänkte är E (dels för att vara hemlig dels för att jag inte kan stava hans namn får han heta E). Han bor i kåkstaden utanför Rabinal och arbetar här på MRorganisationens kontor som också är fredsobservatörernas hem. Det är som om E:s levnadassituation gör att alla hans städnojjor (Amandas definition: neatfreak) går ut över kontoret. Så när jag imorse frågade honom om han kanske visste vad som hänt med vattnet svarade han lite undvikande att han ”städat lite” igår. Alltså, skinande rent kontor men ingen dusch för Sara.

Jag har dock lärt mig en del nya uttryck. Som om att man säger tack för maten efter man har ätit till den som råkar finnas till hands oavsett om den har varit inblandat i matlagningen och att man då svarar med smaklig måltid. Men häromdagen fick jag hjärnsläpp. Hela veckan har vi följt med när det hållts workshops i byarna vi besöker. Så i tisdags när vi efter workshopen åt lunch tillsammans med deltagarna kommer en av de yngre killarna fram till mig och säger tack. Grejen är att sedan Tad åkte för en månad sen och det bara är jag och Amanda kvar har det börjat hänga runt en del unga killar på kontoret. Söndag är besöksdag eftersom det också är marknadsdag och folk är inne i stan för att göra ärenden. Men vanligtvis brukar det mest innebära att vittnena vi besöker kommer förbi och dricker kaffe och laddar sina mobiltelefoner, inte att ett litet gäng av grabbar runt 20 försöker prata med mig och Amanda när vi vill äta frukost... Men nu kom i alla fall en av de här killarna fram till mig och tackade för maten. Hans superblyga men uppenbara kontaktsökande gjorde mig säkert mer nervös än honom och resulterade i att jag inte alls svarade som jag borde med buen provecho, alltså smaklig måltid, utan med gracias a Usted, tack själv. Han flinade lite blygt över mitt kulturella misstag och det hela blev mycket pinsamt.

Andra saker jag lärt mig är att om man ber om snöglass så får man sorbet i klara färger som smakar mango, druva eller lime och att como no som direkt översatt beryder typ nej egentligen beetyder javisst. Vilket fortfarande gör mig lite förvirrad över om como si i såfall betyder nämen.

Men de flesta vi besöker har Achi som sitt modersmål, och det hade ju såklart varit bra om man kunde lära sig det. Speciellt hade varit bra förra onsdagen när vi oavsiktligt rövade bort ett barn.Ungen är det sötaste som finns och typ två-tre år. När vi hade druckit vårt kaffe och pratat en stund bad hennes mamma att vi skulle följa flickan en bit på vägen och lämna henne hos sin pappa som arbetade på deras milpa, majsfält, inte långt därifrån. Det skulle inte bli några problem alls, hon visste själv precis vart hon skulle. Vi började gå och insåg efter en stund att ingen av oss begripit på mammans förklaring var pappan arbetade mer exakt. Flickan pratade på och verkade väldigt glad, dock bara på achi, alltså helt obegripligt. När vi kom till stället där vi skulle svänga av från vägen, uppför en brant stig, gav vi upp försöken att få ur henne vart hon egentligen skulle och bestämde oss för att dumpa henne på hennes farmor som var vårt nästa stopp. När vi står vid vägen och diskuterar kommer en liten hord av Jehovas vittnen gående emot oss. Jag hamnar i en diskussion med en av dem om olika bibelversioner och när jag lyckats slita mig och vi börjar klättra uppför med barnet står de undrande och tittar på oss. Det är inte helt lätt att bestiga sluttningen eftersom ungen hellre vill hoppa i vattenpölar än klättra. I och med regnsäsongen och antalet pölar den genererar får till slut bära henne. Med tankte på alla rykten om amerikanska robaniños, barntjuvar, hoppades vi att det inte riktigt ingick i Jehovas vittnens reportoar att lyncha stackars fredsarbetare som försöker bestiga ett berg med ett barn på halsen samtidigt som de försöker få det att se ut om de inte alls har stulit det.