Dödsfest.

I helgen firades, efter konstens alla regler, Dia de los Santos i Rabinal. På lördagmorgonen gav vi oss ut på den lokala kyrkogården. i en av byarna vi besöker för att se vad man kan vänta av en alla helgons dag i Guate. Jag hade lovat att fota en av våra amigos spelandes marimba med sina söner. Att hitta den ambulerande jukebox-marimban var lätt. Dels hörs en marimba hyfsat väl och dels var det sparsamt med folk på den kalla och disiga kyrkogården.


Musikern med söner spelade tappert på i kylan och när en gravinnehavare var nöjd och betalat för uppvisningen bar de iväg instrumentet till nästa apelsin- och barrprydda grav där ytterligare en döing fick en snutt marimba till livs.
Mer ös var det på senare på dagen på kyrkogården strax utanför Rabinal. Stort utbud av ljus och sprit erbjöds i stånd mellan gravarna. Vilket först gjorde mig rädd och senare förvånad över att ingen eldsvåda utrbrutit bland tallruskor och däckade festfirare som låg utströdda på gravarna. Det likande mer Vasaparken 30 april än Östra kyrkogården 30 oktober. Den enda kopplingen till mina allhelgonnahelger i Sverige var rökelsen som spred sig över hela staden likt en midnattsmässa i kapellet på Finnåker.