Mars i Xesiguan

Jeff ska på semester och jag får möjligheten att fylla hans plats och åka tillbaka till Rabinal för några dagar.
Byn är sig lik. Man kan fortfarande köpa Guatemalas godaste chocobananos, fryst banan med choklad på, för 2Q vid marknaden, titta på action eller porr på bion där själva filmen kostar lika mycket som att gå på toaletten eller spana i Rios Montts hatt på muséet.Det är fantastiskt att träffa “våra” vittnen igen. I Plan de Sanchez, som har fått sitt fall prövat i interamerikanska domstolen, ska de bygga en kyrka på platsen där massakern ägde rum. majsskörden är nästan klar och barnen har lov i ett par veckor till. De första veckorna i januari pågår ett maya-väderprognos-mini-år. John Pohlman kan slänga sig i väggen för är man bara hyfsat uppmärksam 18 dagar i januari så har man koll på vädret resten av året. Efter två dagar i Plan de Sanchez traskar vi ner för berget. Marcos har en prylbögsklocka med ungefär en miljard funktioner. Jag faller direkt för höjdmätaren och känner mig som fem år när jag en gång i minuten frågar på vilken höjd vi är. På 20 minuter har vi gått 300 minuter nedför och en och en halv timme senare i samma lutningstakt är vi Xesiguan. Det är min sista medföljningsdag och jag är tillbaka där jag började i mars, hos barnet vi nästan rövade bort och hennes trevliga mamma Rosa. Jag har aldrig varit med om ett Xesiguan där inte solen bränt och min skepticism inför mayametrologerna växer när molnen hopar sig och de säger att denna förmiddag ska förutspå vädret under en av Guatemalas varmaste månader, nämligen mars.